Gullebarns vaggsånger (Heidenstam)

Åren 1978-1985 arbetade jag som redaktör på bokförlaget Proprius som också hade en omfattande skivutgivning, inte minst för att marknaden var världsomspännande. Även om jag mest ägnade mig åt böcker blev jag ibland inkopplad på arbetet med ett skivkonvolut. På den tiden rörde det sig om LP-skivor som rymde mer både text och bild och dessutom var läsbarare än dagens CD-skivor. Det var en rolig uppgift.

1980 sjöng Margareta Hallin in Verner von Heidenstams diktsvit Gullebarns vaggsånger, ackompanjerad av pianisten Rolf Lindblom. De fem dikterna i sviten hade varit publicerade i Heidenstams Dikter 1895 och tonsatts av Wilhelm Peterson-Berger. LP:n blev en stor framgång: 1981 tilldelades den Svenska grammofonpriset. Och vaggsångerna tillhör de mest framförda i radio: i genomsnitt var 24:e dag. Jag tror att skivan i CD-form fortfarande finns i handeln.

Min uppgift i sammanhanget blev att skriva en bakgrundstext till sångerna som skulle tryckas i insticksbladet, där naturligtvis även dikterna skulle återges. Innan bladet gick i tryck skickades min text till Margareta Hallin. Då inträffade något oväntat. Hon kom nerspringande till förlaget – vi satt i en källare på Värtavägen – hon var upprörd och gripen av historien jag hade berättat om Verner von Heidenstams och Ellen Belfrages olyckliga kärlekshistoria och om följden därav – barnet Nils Oluv, av Heidenstam kallat ”barnet Sorg”. Hans enda barn, men aldrig erkänt. Margareta Hallin tycktes inte ha varit medveten om dikternas bakgrund.

Inte för att min text var särskilt välskriven, men historien är verkligen gripande, för att inte säga förfärlig. Det är den text som återges här nedan, tillsammans med den diktsvit som historien ”inspirerade” Heidenstam till.

Klicka här för att ladda ner hela dokumentet som Word